Hemlig 22 Nov

Det här inlägget är dolt. För att få läsa det här inägget måste du logga in, och det gör du genom att ansluta ditt facebook-konto till min blogg. Har du inget konto på facebook eller vill du bara ha mer information om det här med inloggningen? Klicka här.


iMac 18 Nov

Det blev ingen iMac. Inte än i alla fall.


Monopol 08 Nov

Dubbla sexor visar tärningarna som Lina precis kastat. Spelet är Monopol, och enligt reglerna i nyss nämnda spel får man tydligen ett extraslag om tärningarna visar lika många prickar. Hon kastar tärningarna. Dubbla sexor. Igen. Maken till tur finns inte. Lina börjar förnöjt flytta sin lilla hund längs med spelplanen. Men leendet försvinner i takt med att hennes lilla hund närmar sig Norrmalmstorg.

Mitt Norrmalmstorg. Med ett hotell. Fyrtiotusen kronor i hyra. Fan vad Monopol är kul.


Aspirant 02 Nov

I år blev alla officersutbildningar sökbara även för de som inte gjort värnplikten, så efter att ha knåpat ihop ett litet CV och skrivit ett par rader om mig själv skickade jag in min ansökan till aspirantutbildningen med helikopterpilot som förstahandsval och meteorolog som andrahandsval. Jag vet inte hur många som sökte, men jag och ungefär nittio andra blev erbjudna en helg med all-inclusive och diverse tester på ledningsregementet i Enköping. Samtidigt så genomfördes liknande tester på ytterligare fem orter i Sverige.

Vi började fredagkvällen – efter en informationsstund och gruppindelning – med att att springa beep-testet. Men jag blev både förvånad, och en aning tacksam, när vi bara behövde springa färdigt nivå nio. På lördag förmiddag blev jag intervjuad av två officerare och på eftermiddagen fick alla göra ett styrketest. Kravet tror jag låg på knappa tvåhundra poäng, och jag lyckades knåpa ihop fyrahundratjugoen, och jag ser mig inte direkt som vältränad.

På söndagen gjorde vi ett avslutande test i form av det militära högskoleprovet. Det skiljer sig en hel del från det civila, för det första är det helt datorbaserat, dessutom är det ingen läsförståelse men betydligt mer logik och spatialt-tänkande. Förmodligen gjorde jag inte bort mig helt eftersom jag fick en kallelse till vidare tester i Stockholm. Även dessa tester var datorbaserade, men där låg fokus lite mer på simultankapacitet och att styra saker och ting med en joystick. Eftersom jag av någon anledning blev godkänd fick jag komma tillbaka veckan därpå för att samtala lite med psykologer och officerare.

Psykolgen som jag fick prata på upplevde jag som väldigt trevlig, andra hade tydligen inte riktigt lika mycket tur. Även officerarna var trevliga, fast de hade lite mer konkreta frågor som var lite svårare att svara på. Jag menar, det är inte direkt så att jag ligger vaken på nätterna och funderar över hur jag skulle lösa situationen om jag skulle bli nerskjuten i Afghanistan. Det sista jag fick göra var ett DM-test hos psykologen. Genom att kolla på en bild under bråkdelen av en sekund och be mig försöka förklara vad jag sett så kunde psykologen tydligen att dra några slutsatser om huruvida jag kommer ställa till med klantigheter i en cockpit eller inte. Förmodligen sa jag inget olämpligt eftersom jag blev godkänd.

Nu har jag fått ytterligare en kallelse. Den här gången till medcinska tester i Linköping. Fast jag är ganska övertygad att den här resan kommer att ta stopp där. Jag har gjort två lite mer omfattande ögonundersökningar, och båda gångerna har läkarna vid ett visst test börjat klia sig förbryllat i huvudet, men till slut kommit fram till att jag nog är lämpad att flyga i civil luftfart. Men jag har förstått att försvarsmakten är betydligt kinkigare när det kommer till de medicinska kraven.

Därför har jag bestämt mig för att tröstbeställa en iMac om (när) jag blir underkänd. Fakturan tänker jag skicka till mina föräldrar så de kan få kompensera mig för de undermåliga gener som jag ärvt.


Fyra kärnor á 2,8 GHz, 8 GB RAM och tjugosjutumsskärm. Den enda sanna trösten…


Kovändning 24 Oct

Kossor är fan dummare än tåget.

Idag skulle jag hjälpa Linas pappa att fösa några kossor från en hage till ladugården. Tio stycken fån till ungkossor stod och väntade på oss vid grinden till hagen. Men trots öppen grind, glada tillrop och diverse hot stod de bara där och glodde. Åtminstone till en av kossorna fick ett nervöst sammanbrott och började skena iväg genom hagen, med resterande kossor hack i häl.

Så det var bara att promenera igenom halva hagen och fösa tillbaka dem till grinden för ett nytt försök. Återigen blev en av kossorna lite stirrig och började skena, och när en börjar skena så ska såklart resterande nio dumjävlar också skena. Den här gången nöjde de sig inte med halva hagen utan genomförde en språngmarsch till andra änden av den. Så det var bara att gå tillbaka för att hämta dem en andra gång.

I andra änden av hagen stod åtta kossor och glodde på oss, det vill säga alla kossor förutom två. De sista två hade bestämt sig för att ge sig av på en egen liten utflykt. Efter en svettig löprunda över åkermarkerna lyckades jag fösa tillbaka dem till resten av fånen. Där stod Mats och lockade med en näve hö som korna glodde lystet på. Sen gick de som ett snällt tåg genom hela hagen och följde höet hela vägen fram till grinden. Där lyckades de med sin fantastiska fantasi att föreställa sig en stängd grind. Men efter att ha slängt ut lite hö på vägen vågade de sig igenom. Knappt. När det väl började se lovande ut började spånen såklart skena igen. Fantastisk fantasi har de i alla fall, för de lyckades helt fantisera bort stänglset och skenade rätt igenom det. Efter en djup suck gick Mats med tunga steg tillbaka genom hagen för att locka tillbaka dem med hjälp av höet.

Efter en stund kom de tågande genom hagen. Ett tåg med ett samlad intelligenskvot någonstans i närheten av en jordnöt. Den här gången hade vi taktiken klar, vi skulle hålla oss väldigt passiva, låta kossorna ta sin tid och vi hade slängt ut hö längs vägen för att locka ut dem. Men en av kossorna tänkte ge sig iväg åt fel håll. Men att försöka förklara det för kossan genom att fösa den var tydligen en dålig idé, för kossan blev rädd och började skena tillbaka genom hagen, med resten av sina nio idiotkompisar i släptåg.

Jag gick efter dem beväpnad med en knippe hö för att lura tillbaka dem till grinden. Men när jag väl hämtat tillbaka dem stod Lina ensam kvar vid grinden, det visade sig att de andra fyra kofösarna gett upp och gått hem. Till en början vägrade jag att gå hem, att erkänna sig besegrad av tio kossor kändes verkligen inte som ett alternativ. Men jag insåg också att om vi skulle försöka göra det på egen hand skulle det förmodligen sluta med tio kvigor utspridda över hela Roslagsbrobygen.

Så, Kossorna – Mänskligheten 1-0.


Musiklöst 07 Oct

Som de flesta vet är Spotify det allra senaste på musiktapeten. Här finns nästan all musik du kan tänkas vilja lyssna på, bara en sökruta bort. Problemet för mig är bara att oftast står den där sökrutan tom, och markören blinkar frenetiskt som en irriterande påminnelse om min bristande förmåga att lägga bandnamn och låttitlar på minnet.

Men nu har jag hittat den perfekta lösningen för mig.

Last.fm är en tjänst som slänger ihop en låtlista som baseras på dina preferenser, vilket gör att det fungerar i princip som en radiokanal. Men utan mellansnacket och reklamen samt med en möjlighet att skippa låtar. Jag behöver bara gapa så matas jag med trevlig musik. Men självklart finns det en nackdel. Det kostar pengar. Men efter en stunds övervägande kom jag fram till att det är värt tjugo kronor i månaden för att inte behöva lyfta ett finger i jakt på musik. Musiken från last.fm spelas antingen upp direkt från webbläsaren eller med ett litet program, men jag gillade inte riktigt någon av de lösningarna. Främst för att mediaknapparna på tangentbordet inte fungerade. Men Songbird klarar av att spela upp musiken från last.fm och är kompatibelt med mediaknapparna.


En härlig jägarsoldat 04 Oct

“Jägarsoldaterna från I 19 skulle bestiga Kebnekaise – men det blåste full storm. Facit efter övningen visar att 26 av de 150 jägarsoldaterna skadades eller blev sjuka. Och material för över 100 000 kronor förstördes.”
(artikel från aftonbladet.se)

Nu var det inte artikeln som jag tyckte var särskilt intressant, utan övningsledaren Krister Iseby, som blev intervjuad angående händelsen.

“Vad beror det på då? Är soldaterna för klena?
– Ja det är väl den enda logiska förklaringen.”

Artikeln avslutades med följande underbara ord från Krister, som vägrade se övningen som ett misslyckande.

“…Och det blev ju en fantastisk sjukvårdsövning!”


Pheusfilmen flyttar 20 Sep

Jag har flyttat Pheusfilmen, den återfinns nu på sin alldeles egna webbplats på http://pheusfilmen.starkast.net. Dessutom finns där även möjligheten att ladda ner både filmen och bildspelet i ett mer högupplöst format.

Här på bloggen tänkte jag ersätta filmen med en liten förklaring om vad Pheusfilmen är. Jag är inte så insatt i de här studentikosa upptågen, men jag har gått på KTH tillräckligt länge för att veta att Pheuset är benämningen på den grupp som ansvarar för mottagningen för de nollar som börjar på farkostprogrammet. Själva Pheuset består av två delar, Plahn och ÖPH. Plahn vägleder och hjälper nollarna fram tills dess att de blir ettor. ÖPH däremot är Plahns raka motsats, de gör nämligen sitt bästa för att nollorna aldrig ska lyckas bli ettor. I praktiken så innebär det att de under fyra veckor klär ut sig till oigenkännlighet och spelar upp ett skådespel för nollorna som hamnar någonstans mellan skrämmande och roligt, dock alltid på en balansbräda som tippar åt det humoristiska.

Mottagningen avslutas med en kombination av middag och fest, den såkallade Nollegasquen, där nollorna officiellt blir ettor. Det är på den middagen som det är en tradition sedan ungefär sex år tillbaka att göra en film med de som medverkat i Pheuset. När filmen och bildspelet med presentationen rullat klart går Pheuset upp på scenen för att ta emot publikens jubel.


Lyxluffare 15 Sep

Dåligt med uppdateringar på sista tiden, men nu gjorde jag en brontouppdatering á la tågluff. Under resans gång knäppte jag niohundranittioen bilder, men bara sexhundranitton lyckades ta sig tillbaka till min dator. Därifrån lyckades ungefär etthundasjuttionio bilder kvalificera sig till bildarkivet. I inläggen före det här hittar du sextioåtta av dem.


Hemresan 14 Sep

När vi kom till Aten så åt vi först en lättare lunch. Sen gav vi oss ut på jakt efter ett boende. Efter en stund hittade vi ett fint vandrarhem, men det enda de hade ledigt var ett par sängar i ett tolvbäddsrum i en källare utan fönster. Inga problem för mig, men jag misstänkte att det var någon i familjen (läs mamma) som skulle ha invändningar mot det.

Men det fanns ytterligare ett vandrarhem lite längre bort från centrum, och eftersom vi bara skulle sova en natt slog jag till. Jag tog fram plastkuvertet där våra pass och tågluffarkort låg, gav honom passet så jag kunde reservera rummen och sen la jag ner plastfickan och därpå mitt eget pass i ryggsäcken.

Efter en stunds navigerande lyckades vi ta oss fram till vårt vandrarhem, jag slängde fram mitt pass och damen i receptionen gav oss våra nycklar. Men när jag plockade upp mitt eget pass insåg något skrämmande, plastkuvertet låg inte längre kvar i ryggsäcken. Panikartat stoppade jag på mig mobilen och tillsammans med Jonte skyndade jag tillbaka in till centrum för att se om plastkuvertet – med linas pass och båda våra tågluffarkort – låg kvar antingen på internetkaféet eller det förra vandrarhemmet.

Men det fanns inte på något av ställena.

Lördag. Kväll. Ambassaden är stängd, Lina har inget pass och vårt flyg går tidigt morgonen därpå. Fan. Vi kommer inte komma med det, biljetterna går säkert inte att avboka och försäkringen täcker det säkert inte. Ett provisoriskt pass kostar ett och ett halvt tusen och nya flygbiljetter det dubbla. Jag såg hur mina stackars CSN-pengar slets i stycken av min egen ouppmärksamhet.

Men hur som helst, för att kunna få ett provisoriskt pass behövde vi göra en anmälan hos polisen. Så Lina och jag gick dit. Vi hade förväntat oss någon form av reception, istället får vi gå upp till fjärde våningen i ett smalt trapphus. Väl där fick vi sätta oss i en soffa i något som jag inte riktigt vet om det var ett personalrummet eller ett väntrum.

Vi fyllde i en blankett lite kvickt, sen stämplade en polis blanketten och så var vi klara. Under tiden hade Jenny fått tag på något nödnummer till ambassaden av några hjälpsamma vakter på tunnelbanan. Så när vi var klara hos polisen ringde en hjältinna från den svenska ambassaden i Aten. Hon bad oss ta några passfoton så skulle vi mötas på ambassaden.

I över en timme sprang vi omkring och letade efter någon som kunde ta några passfoton på Lina. Men det verkar som grekerna inte har förstått det här med fotoautomater. När vi precis hade gett upp så ringde vår hjältinna från ambassaden och sa att hon övertalat en indier – som hade en liten butik bredvid ambassaden – att hålla sin lilla fotobutik öppen några minuter extra så att vi kunde ta några passfoton. Så vi hoppade in i första bästa taxi och åkte till ambassaden.

Väl där mötte vi vår hjältinna som visade oss vägen till den lilla butiken där vi kunde ta några passfoton, sen fick vi följa med upp till ambassaden och fylla i en blankett medan vår hjältinna bjöd på vatten och knåpade ihop Linas provisoriska pass. Strax före tio gick vi ut från ambassaden med ett provisoriskt pass i ett krampaktigt grepp. Trötta, hungriga och griniga stapplade vi sedan till restaurangen där resten av familjen satt och väntade. Tyvärr har jag inga bilder från vårt lilla kvällsäventyr, men det känns som att jag ändå inte kommer glömma det här i första taget.

På väg till flygplatsen var Lina så här glad.

Så här ser första sidan i ett provisoriskt pass ut.

När vi kom fram till Berlin hade vi tänkt att gå i lite affärer. Men inte visste jag att tyskar var så lata, för tydligen så är alla affärer stängda på söndagar. Förutom på tågstationen. Så medan Lina roade sig med att springa runt i alla butiker på den enorma och häftiga tågstationen satt jag och läste en bok.


Aegina 12 Sep

Aegina är en liten ö som ligger strax utanför Aten. Där hade mamma och pappa hyrt ett litet hus i en vecka. Lina och jag kom fram först till ön och möttes upp av en kvinna som visade oss vägen till huset och visade oss runt lite. Så fort hon lämnat huset slängde jag av mig kläderna och hoppade i poolen. Därefter sysselsatte vi oss under veckan med att bada, läsa, äta chips, sova, äta mat, se på film, bada lite mer, gå och handla och så förstås bränna runt med våra mopeder.

Middag vid poolen.

Ett ordentligt åskväder drog förbi en av kvällarna.

Gruppbild från poolen.

En av utfärderna med Hellas Angels – det tuffaste moppegänget i hela den grekiska övärlden.

Jonte blickar ut över det lilla samhället där vi bodde.

Jenny blickade också ut.

Lite häng på balkongen.

Lina glider omkring i staden och kollar in utbudet. Och så har hon snott min nyinköpta tröja.

Pappa firade sin födelsedag på luftmadrassen i poolen med ett glas rosévin. Det finns sämre sätt att fira sin födelsedag på.

Ytterligare en utflykt med vårt fina moppegäng. Den här gången vi fick vandra en bit för att nå öns högsta punkt. Till höger i bilden går det att skymta Aten, eller rättare sagt du hade kunnat urskilja Aten om du hade haft min högupplösta originalbild. Nu får du helt enkelt tro mig.

Snyggaste naveln. Någonsin.

För att ta sig upp till den högsta punkten på ön fick man skumpa fram på en ganska värdelös grusväg. Inte helt oväntat fick man även skumpa ner på den för att ta sig därifrån.

Lina var en riktig mästare på att köra på grusväg. Förmodligen är det hennes lantliga bakgrund, det sitter säkert i generna det där med att köra på grusväg. När hon kom ut på asfalten gick det inte riktigt lika snabbt.

Födelsedagsmiddag på en liten taverna vid vattnet.

Det klassiska v-tecknet.

Lina letar snäckor.

…och här hjälper jag Lina att leta snäckor. Fast jag kom av mig efter en stund och roade mig med att simma efter små fiskar istället.

På lördagen lämnade vi ön för att åka in till – vad vi trodde skulle bli – en skön och avkopplande kväll i Aten, för att morgonen därpå ta flyget till Berlin. Lina är livrädd för hon tycker vågorna ser skrämmande höga ut.


Aten 05 Sep

Precis efter att jag vaknat upp. Klockan var förmodligen alldeles för tidigt. Det kändes så i alla fall.

Efter att vi piggnat till lite försökte Lina lokalisera Grekland. Efter en liten stund pekade hon stolt ut landet på kartan.

När vi anlände till Patras tyckte Lina att vi skulle ta färjebolagets direktbussar till Aten. Det skulle kostat tjugo euro mer per person än att åka med tåget, så jag bestämde att vi skulle vänta i stan.

Ungefär när jag hade ätit upp min mat, då var direktbussen framme i Aten. Men om vi hade tagit den hade vi missat en hissnande bussfärd med en busschaufför som inte ens gav dig en blick om du försökte tala med honom på engelska.

Lina spanar in saker i affärer. Inte en helt ovanlig syn under den här resan om man säger så.

Bakom gaveln, på ett ungefär, åt vi middag. Ingen dålig utsikt där inte.

Morgonen därpå nöjde vi oss inte med att beskåda Akropolis på avstånd, utan vi knallade upp till staden på höjden.

Tydligen så har det pågått reparationer och restaureringar de senaste fyrtio åren. Antingen är de väldigt noggranna eller bara riktigt dåliga. Med tanke på att det är greker som bygger är det senare mest troligt. Och jag har mina skäl, och de är enbart på grund av att i huset som vi hyrde hade de placerat ljusknappen till toaletten på utsidan av toaletten, vilket i och för sig inte är så tokigt. Men nu var det så att ljusknappen var placerad i ett hörn bakom dörren. Så innan man lärde sig rutinen fick man, skitnödig, springa ut från toaletten, stänga dörren, tända ljuset och sen springa in igen.

Innan vi tog färjan som skulle ta oss ut till ön Aegina så lyckades Lina hinna klämma in någon timmas shopping. Men jag fick en bok av henne, så jag klagade inte..


Older Posts »